Nyligen höll vice ordföranden för Azerbajdzjans statliga kommitté för arbete med diasporan, Elshad Aliyev, möten med azerbajdzjaner bosatta i Helsingfors (Finland) och Stockholm (Sverige).
Om man får tro nyheten som publicerades på diasporakommitténs officiella webbplats, ska dessa möten ha varit välbesökta. Enligt den bilden strömmade landsmännen till för att träffa Elshad Aliyev.
Men bilderna från Helsingfors visar något annat. Där talade Elshad Aliyev främst till en grupp små barn, och höll långa föreläsningar om den azerbajdzjanska diasporans historia, utvecklingsstadier och dess sociofilosofiska innebörd. Det är svårt att föreställa sig att dessa unga barn, som bor och studerar i ”de vita liljornas land”, med stor entusiasm lyssnade till denna vetenskapliga och dialektiska presentation om vårt lands diaspora. Det har till och med antytts att vissa av dem nu planerar att be Elshad Aliyev att hålla fler sådana möten — ett påstående som bäst kan beskrivas som ironiskt.
Faktum är att mötena inte alls gick så smidigt som officiella källor vill ge sken av.
Till skillnad från de unga deltagarna, väntade många vuxna på att kommitténs ordförande, Fuad Muradov, skulle anlända för att samtala med dem. Besvikelsen blev stor när det istället var vice ordföranden som dök upp. Många hade hoppats få framföra sina frågor direkt till Muradov, men när det blev tydligt att han inte skulle komma uttryckte flera sitt missnöje. De samlades utanför möteslokalen, rökte och diskuterade situationen, vilket ledde till att arrangörerna förolämpade dem och tvingade in dem i salen.
Mötet i Stockholm präglades av ännu större spänningar. Flera personer som ville framföra sina problem nekades ordet, och en av dem avlägsnades till och med med hjälp av vakter. Trots att deltagarna tålmodigt lyssnade i flera timmar utan vare sig mat eller dryck, uteblev även den utlovade lunchen. Många som rest långväga till mötet från olika städer återvände hem med bitter eftersmak.
En annan kontroversiell detalj var den påtagliga närvaron av iransk-azerbajdzjanska deltagare, personer som tidigare inte setts vid några azerbajdzjanska arrangemang i området. Detta väckte frågor om huruvida deras närvaro organiserats för att fylla upp platserna och skapa en illusion av högt deltagande inför fotografering.
Det är också anmärkningsvärt att några av de mest aktiva och välrenommerade medlemmarna av det azerbajdzjanska samhället i Sverige, som i åratal engagerat sig i landets samhälls-, kultur- och politiska liv, inte ens bjöds in till mötet. De få landsmän som blev inbjudna uttryckte också sitt missnöje med kommitténs splittrande snarare än förenande politik. Är detta verkligen i linje med vad man kan förvänta sig av ett statligt organ?
Hur ska det tolkas att president Ilham Aliyev ses som ledare inte bara för Azerbajdzjan, utan även för hundratusentals landsmän utomlands, samtidigt som diasporakommitténs arbete – och särskilt Elshad Aliyevs agerande – underminerar detta förtroende?
En annan källa till kritik är att dessa möten arrangerades en vecka före den 102-åriga födelsedagen av den nationella ledaren Heydar Aliyev, istället för på själva årsdagen. Många anser med rätta att det hade varit mer logiskt och respektfullt att hålla mötena just under jubileumsdagarna.
Tyvärr visar denna händelse att Elshad Aliyev och de som delar hans tänkesätt saknar förståelse för sådana känsliga och symboliskt viktiga aspekter. Förhoppningsvis kommer ansvariga myndigheter – i synnerhet kommitténs ordförande Fuad Muradov – att ta denna kritik på allvar och omvärdera både tillvägagångssätt och representation i framtiden.
Rauf Pen Nord


